För att bli hela som människor och hela i själen så kan vi bara börja hos oss själva. Vreden vi känner är vår egen, sorgen vi känner är vår egen, precis som glädjen vi känner är vår egen.

När vi tar steget ut i samhället i möten med människor så är det vad vi känner och tycker som vi tar med oss. När vi helar själens sår så kommer vi automatiskt att börja möta människor som också de är hela i själen. där kan inspirationens blomma slå ut.

Är du inte hel i själen utan känner dig tom och innehållslös så kommer du att möta människor av samma sort. Det är i era möten tillsammans som ni läker gemensamma inre sår. Osynliga i det vanliga livet.
Lyckas ni så kommer ni att uppleva förändringar mot positivare upplevelser. Misslyckas ni så kommer du att uppleva att ditt liv inte går framåt.
Det är lätt att fastna i attityder.

Vem vill du vara? Vill du vara Per eller Eva 35 år och skild, sviken och utsatt för komplotter. Vill du vara Per eller Eva 35 år och nyfiken på livets godispåse.
Livet är kort och det går inte i repris. Det är en studietid, med läxor att lära. Känner du att du sitter fast. Bryt då dina vardagliga mönster gör något du aldrig gjort förut. Bygg upp din självkänsla inifrån dig själv. Hos en terapeut eller kurator, byt ut dem om du inte är nöjd tills du fått den bästa.

Vår kropp och vårt medvetande är en process, som att göra en gryta på spisen. Vad den grytan smakar när den är klar beror på vad, hur du lever, vilka dina tankar är och vad du gör av dina erfarenheter.

I grund och botten kan vi inte svika någon annan än oss själva genom att vi accepterade grytans innehåll och blandning.  Dax att lära sig säga ja och nej.
Dags att börja ta ansvar själv. Acceptera vad som händer just nu. Tålamod i nyskapande.

Ha någon att tala med - inte bara dela allt med vänner - dem ska du också komma ihåg att dela positiva erfarenheter med. Ge dig själv tid - livet här är kort - men glöden i din själ och kunskapen du har den är evig. Vi har alla rätt att vara små, ledsna och fulla av frågetecken. I rimliga proportioner.

Jag Karina är där jag är idag, med de intressen jag har därför att jag tror vi människor har ett gemensamt ansvar, för varandra, för jorden, för universum genom oss själva. Tillsammans är vi skapelsen, och ingen kan ryckas ur utan att obalans uppstår. Vi plockar inte bort tex. njurarna ur vår kropp och tror att vi ska fungera ändå. Så är det också med människor omkring oss. De är en cell, en del av ett större gemensamt universum som vi vårdar tillsammans.

Se därför över dina livsupplevelser, vilka lärdomar finns det, se vilken kunskap du själv har inom dig genom din egen erfarenhet. Egentligen behöver du ingen annan. Har du inre sår ge dem tid att läka.

Vad är skillnaden på kunskap och information? Det vet du bara själv.
De som berör mig är de känslo-mentala obalanser människor tar med sig ut i livet, pålagda av generationer bakom dem. Glömmandes var de har sina rötter, Vi är kosmiska varelser - energier - på en gemensam resa. Den resan kan du bara göra själv. Vi kan aldrig äga någon annan. Men vi kan vara med och påverka genom vår egen personlighet.

1998

Tillbaka